Kung Vajiravudh dog 44 år gammal den 26 november 1925. Två dagar innan hans död födde hans fru Suvadhana en dotter. Om det hade blivit en son skulle han ha utsetts till tronarvinge. Dottern var den tidigare nämnda prinsessan Bejaratana Rajasuda Sirisobhabannavadi. Vajiravudh lämnade efter sig ett brev där hans helbror Prajadhipok nämndes som tronföljare och den sjunde kungen i Chakridynastin. Så blev det också, men den 32-årige Prajadhipok blev uppenbart chockad över beslutet.

Så sent som nio månader före Vajiravudhs död hade den förväntade tronföljaren varit hans helbror prins Asdang Dejavudh (Chao Fa Atsadang Dechawut) เจ้าฟ้าอัษฎางค์เดชาวุธ (12 maj 1889-9 februari 1925), eller prinsen av Nakon Rajasima (Kromma Luang Nakhon Ratchasima) กรมหลวงนครราชสีมา. Men han dog i februari 1925, endast 35 år gammal.

(Prins Asdang och hans hustru Mom Paew)

Två andra helbröder till Vajiravudh, som också hade varit möjliga tronkandidater, hade dött i förtid redan 1920 respektive 1923. Den förste var den tidigare omtalade prins Chakrabongse Bhuvanath och den andre var Chudadhuj Dharadilok (Chao Fa Chudathut Tharadilok) เจ้าฟ้าจุฑาธุชธราดิลก (5 juli 1892-8 juli 1923), eller Kromma Khun Phetchabun Intharachai กรมขุนเพ็ชรบูรณ์อินทราชัย.

Det finns också källor som säger att en halvbror till Vajiravudh, prins Mahidol Adulyadej (Chao Fa Mahidon Adunyadet) เจ้าฟ้ามหิดลอดุลยเดช (1 januari 1892-24 september 1929), också hade varit en möjlig tronarvinge. Men han hade tillbringat mer än halva sitt liv utanför Siam och påstods vara kritisk till den traditionella siamesiska monarkin och demokratianhängare enligt amerikansk modell. Många menade därför att prins Mahidol kunde tänka sig att låta sin halvbror prins Paribatra Sukumbhand överta rollen som tronföljare.

Prins Mahidol är även känd som prinsen av Songkhla (Kromma Luang Songkhla Nakharin) กรมหลวงสงขลานครินทร์ och som Mahitala Dhibesra Adulyadej Vikrom (Somdet Phra Mahitalathibet Adunyadetwikrom Phra Borommaratchachanok) สมเด็จพระมหิตลาธิเบศร อดุลยเดชวิกรม พระบรมราชชนก. Du kan läsa betydligt mer om prins Mahidol längre fram samt i toppmenyn under "Kungligheter, övriga personer & kuriosa,” ”Kungafamiljen i Thailand,” artikeln ”Den kungliga familjens bakgrund (Del 1).”

Kung Prajadhipok (r. 26 november 1925-2 mars 1935), eller Rama VII (Phra Ram 7) พระราม 7, skulle bli den kung i Chakridynastin som fick den kortaste, och förmodligen också den mest kontroversiella, regeringstiden. Den både började och slutade med kritik och oroligheter samt ständiga ekonomiska problem i riket. Prajadhipok blev formellt krönt den 25 februari 1926. Hans formella titel blev Phra Bat Somdet Phra Pok Klao Chao Yu Hua พระบาทสมเด็จพระปกเกล้าเจ้าอยู่หัว, ofta förkortat till Phra Pin Klao.

(Kung Prajadhipok)

Prajadhipok fick ärva en rad problem som hade blivit kroniska under Vajiravudhs regeringstid. Det mest betungande problemet var statens finanser som befann sig i kaos. Budgetunderskottet var stort och den kungliga bokföringen var en revisors mardröm, med skulder och tvivelaktiga transaktioner.

Avgörande för landets framtida ekonomi var bahtens stabilitet och hur Siams internationella handel utvecklades. Den dåliga ekonomin hade i sin tur skapat problem på olika nivåer inom regimen då ministrarna inte gärna ville minska sina ministeriers utgifter, vilket gav ett intryck av en byråkrati utan kontroll och effektivt ledarskap.

Ineffektiviteten i byråkratin gjorde att en stor del av eliten började förlora tron på regimen och till och med ifrågasätta det grundläggande sociala och politiska systemet i den absoluta monarkin. Detta var första gången i Siams historia som man kan påstå att det fanns något som liknade en offentlig opinion.

Vid den här tiden hade populärpressen vuxit kraftigt med massor av nya dagstidningar och veckomagasin. Det fanns hela sju siamesiska, tre engelska och tre kinesiska dagstidningar i Bangkok 1925 och antalet växte under de kommande åren. Då det inte fanns något annat sätt att mäta stämningarna i samhället verkar det som om regimen och den utbildade eliten började betrakta tidningarna som folkets röst. I mitten av 1920-talet var det uppenbart att kritiken mot regimen hade ökat och att elitens åsikter både visade sig och formades i populärpressen.

Prajadhipok var som tidigare nämnt inte förberedd för sin roll som regent. Han hade liksom sin bror utbildats i England och kände sig kanske mer hemma där än i Siam. Han hade 13 år gammal studerat vid Eton College 1906 och 1913 tog han en examen vid Woolwichs militärakademi. Därefter blev han anställd i den brittiska armén som hedersfänrik. Det handlade om en placering vid Royal Horse Artillery (Krom Thahan Puen Yai Ma Angkrit) กรมทหารปืนใหญ่ม้าอังกฤษ, som var förlagt i Aldershot อัลเดอร์ชอต 60 kilometer sydväst om London.

(Woolwichs militärakademi)

Då första världskriget bröt ut 1914 beordrade kung Vajiravudh att hans yngre bror skulle säga upp sig från sin tjänst i den brittiska armén och omedelbart återvända till Siam. Detta var inte alls vad Prajadhipok hade förväntat sig då han personligen ville delta i kriget.

Prajadhipok var munk under tre månader 1917, under överseende av överstepatriarken prins Vajirananavarorasa, som påstås ha bett honom att stanna kvar som munk för att senare överta hans position som överstepatriark. Prajadhipok avslog dock erbjudandet om en karriär inom buddhismen. 1918 gifte han sig med sin kusin och barndomsvän prinsessan Rambhai Barni Svastivatana (Mom Chao Ying Ramphai Phanni Sawatdiwat) หม่อมเจ้าหญิงรำไพพรรณี สวัสดิวัตน์ (20 december 1904-22 maj 1984) den 26 augusti 1918. Giftermålet ägde rum i Bang Pa-in. Rambhai Barni hade då ännu inte fyllt 14 år!

(Prajadhipok och drottning Rambhai Barni)

Paret bosatte sig i Sukhothaipalatset วังศุโขทัย på Samsen Road (Thanon Samsen) ถนนสามเสน efter bröllopet och i palatsets trädgård kunde Rambhai Barni dyrka sitt intresse för blommor och trädgården ansågs vara den vackraste i Bangkok.

(Sukhothaipalatset)

En stor del av sin fritid använde kungen till historieberättande vilket var mycket uppskattat av de barn som fanns i hans närhet. En av hans favorithistorier var boken Tarzan ทาร์ซาน av Edgar Rice Burroughs เอ็ดการ์ ไรซ์ เบอร์โรส์ (1 september 1875-19 mars 1950). Det var inte ovanligt att kungen kryddade sina berättelser med egna moralvärderingar och att han ändrade lite på handlingen för att undervisa och roa sina unga lyssnare.

Rambhai Barnis fullständiga titel som drottning blev Somdet Phra Nang Chao Ramphai Phanni Phra Borommarachini สมเด็จพระนางเจ้ารำไพพรรณี พระบรมราชินี. Denna titel fick hon samma dag som Prajadhipok formellt blev krönt. Hon var en dotter till den tidigare omtalade prins Svasti Sobhon och prinsessan Apaphanni (Phra Ong Chao Aphaphanni) พระองค์เจ้าอาภาพรรณี (28 mars 1874-6 augusti 1938). Svasti Sobhons helsyster Saovabha Bhongsri (Sri Bajarindra) var som tidigare omtalat mor till kung Prajadhipok.

Rambhai Barni fick smeknamnet Thanying Na ท่านหญิงนา och vid två års ålder hade hon, enligt traditionen, tagits om hand av hovet av sin faster drottning Saovabha. Efter kung Chulalongkorns död 1910 hade hon flyttat till Grand Palace och hon studerade vid Rajiniskolan (Rongrian Rachini) โรงเรียนราชินี, som startats av drottning Saovabha den 1 april 1904. En källa säger att hon bland annat studerade tre språk. Det var under den här tiden som hon lärde känna prins Prajadhipok.

(Rajiniskolan)

Då Prajadhipok blev kung bosatte sig kungaparet i Ambhara Mansion (Amphara) อัมภารา i Dusitpalatset. På sin fritid spelade kungen golf, tennis, squash och traditionella musikinstrument. Han var känd för sitt stora musikintresse och komponerade själv ett antal musikstycken. Hans favorithobby var dock att filma och han gjorde filmer både för underhållning och dokumentärfilmer. Bland filmerna fanns en hyllad som kallades Ambhara, efter hans hem i Dusitpalatset. Kungen visade sina egna och utländska filmer för sitt hovfolk varje onsdags- och lördagskväll.

Efter införandet av den konstitutionella monarkin 1932 flyttade kungen tillbaka till Sukhothaipalatset och återvände aldrig till Ambhara Mansion. Liksom tidigare och kommande regenter tyckte Prajadhipok och drottningen om att åka till havet och efter sin kröning köpte han mark för att bygga ett sommarpalats i Hua Hin. Planeringen av bygget av palatset Klai Kangwon (Wang Klai Kangwon) วังไกลกังวล började redan 1926 och 1927 påbörjades bygget. Huvudbyggnaden blev klar 1929. Klai Kangwon kan översättas till "fjärran från alla bekymmer."

(Klai Kangwon)

Palatset hade ritats av prins Itthithepsan Kridakorn (Mom Chao Itthithepsan Kritdakon) หม่อมเจ้าอิทธิเทพสรรค์ กฤดากร (16 januari 1890-19 februari 1935), som var en siamesisk arkitekt och konstnär. Även han var en son till prins Naresra Varariddhi. Itthithepsan hade fått utbildning vid Harrow School i London och hade därefter studerat arkitektur i Paris. Han hade 1917 blivit anställd vid Fine Arts Department.

(Itthithepsan Kridakorn)

Itthithepsan grundade tillsammans med andra personer som utbildats i England och Frankrike Siamesiska arkitektföreningen (Samakhom Sathapanik Sayam) สมาคมสถาปนิกสยาม. Han blev också ansvarig för renoveringen av tronsalen Chakri Maha Prasat som färdigställdes 1882.

Den 19 november 1922 gifte Itthithepsan sig med prinsessan Suriya Prabha Rabibadhana (Mom Chao Suriprapha Raphiphat) หม่อมเจ้าสุรีย์ประภา รพีพัฒน์ (16 april 1901-15 februari 1970) och de fick en dotter Mom Rajawong Riddhi Suriya Kritakara (Mom Ratchawong Ritsuri Kritdakon) หม่อมราชวงศ์ฤทธิ์สุรีย์ กฤดากร (26 januari 1928-).

(Suriya Prabha)

Prajadhipok som hade liten erfarenhet av regerande kan ha känt någon slags rädsla för sina äldre halvbröder och farbröder, som hade arbetat inom den statliga byråkratin under lång tid, och Prajadhipoks ungdom och oerfarenhet var emot honom. Hans enda tillgångar var hans intelligens, en viss diplomatisk gåva, hans ödmjukhet och stora vilja att lära sig nya saker.

Redan tre dagar efter sin brors död skapade kung Prajadhipok ett Supreme Council of State of Siam (aphirattha-montrisapha) อภิรัฐมนตรีสภา, som motsvarade det tidigare Council of State. Denna institution skulle verka för att återskapa förtroendet för monarkin och regeringen. Denna rådgivande församling bestod av fem äldre medlemmar från den kungliga familjen som alla hade stor erfarenhet av regerande.

De fem var prinsarna Bhanurangsi Savangwongse, Narisara Nuwattiwong och Damrong Rajanubhab, som alla var söner till kung Mongkut, och prinsarna Paribatra Sukumbhand och Kitiyakara Voralaksana, som var Chulalongkorns äldsta söner.

(Kitiyakara Voralaksana)

Kung Prajadhipok bildade också rådet Council of Secretaries (senabodisapha) เสนาบดีสภา, som motsvarade det tidigare Council of Ministers och han ombildade Privy Council of States. Privy Council of States roll blev att ta hand om mindre lagstiftningsärenden, medan Supreme Council of State of Siam blev Prajadhipoks huvudsakliga rådgivande organ.

Prins Damrong hade varit inrikesminister under perioden 1892-1915 och Kitiyakara Voralaksana hade arbetat som finansminister mellan 1908-1923. Med deras råd och stöd kunde kungen börja med snabba åtgärder för att lösa den omedelbara finansiella krisen. Han föregick själv med gott exempel genom att skära ner de kungliga utgifterna från 10.8 miljoner till 6.8 miljoner baht för året 1926-1927. Inom åtta månader hade han ombildat sitt kabinett. Bara tre av Vajiravudhs tolv gamla ministrar blev kvar på sina poster och de flesta som lämnade ersattes av medlemmar från den kungliga familjen.

Sett kortsiktigt kan dessa utnämnanden ha varit till kungens fördel eftersom dessa män betraktades som mycket ärliga och kompetenta. Sett på längre sikt gav detta dock ett intryck av att man höll på att återgå till den kungliga oligarkin med ”regeringen till prinsarna” och om det inte gick bra för landet skulle det vara lätt att skylla detta på monarkin.

Då den akuta krisen i ekonomin var över i mitten på 1926 började Prajadhipok ägna sig åt den besvärande frågan om politisk utveckling. I juli vände han sig till den tidigare omtalade Francis B. Sayre, som kommit till Bangkok på Prajadhipoks inbjudan, med en lång promemoria som han döpt till Siams problem. Kungen ville rådföra sig i de frågor som han ansåg vara viktigast under denna tid och ställde bland annat följande frågor;

"Måste det här landet en dag ha ett parlamentariskt system och är verkligen den anglosaxiska typen av parlamentariskt styre ett lämpligt system för ett österländskt folk?,” "Är landet redo för att få någon form av representativ regering?" och "ska vi ha en premiärminister?,” "Ska vi ha en lagstiftande församling?" Han avslutade med "Kan något göras så att kineserna åter blir siameser, som i gamla dagar?”

Kungen verkade pessimistisk i detta dokument, med tanke på huruvida kungariket var redo för representativ demokrati. Men han visade faktiskt en uppriktig men försiktig önskan om förändringar i den siamesiska politiken. Prajadhipok fick dock mycket liten uppmuntran av Sayre eller av prins Damrong i detta ärende så dessa tidiga tankar om politisk förändring ledde inte till något.

Men kungen gav sig inte. Under hans regeringstid blev hans tankar om politisk förändring allt mindre försiktiga. Kungen utsåg 1927 en kommitté och följden av deras överläggningar blev att kungen skrev en ny promemoria, som han kallade Demokrati i Siam, där han sade;

"Om vi en dag tvingas införa någon form av demokrati i Siam måste vi förbereda oss för detta gradvis. Vi måste lära oss [systemet] och vi måste utbilda oss. Vi måste lära och experimentera så att vi kan få en uppfattning om hur en parlamentarisk regering skulle fungera i Siam."

"Vi måste försöka utbilda folket så att de blir politiskt medvetna så att de kan förverkliga sina intressen och inte blir vilseledda av agitatorer eller utopiska drömmare. Om vi ska ha ett parlament måste vi lära folket hur man röstar och hur man väljer representanter som verkligen tillvaratar deras intressen."

Kung Prajadhipok beordrade renoveringar av palatset Vimanmek. Han såg till att el drogs in i palatset och lät reparera piren i den konstgjorda sjön i trädgården.

I samband med Bangkoks tvåhundraårsjubileum 1982 bad drottning Sirikit sin man om lov att ännu en gång få renovera Vimanmek och göra palatset till ett museum till kung Chulalongkorns ära. Detta beviljades och här kan man bland annat se fotografier, konst och föremål från kungens besök i Europa. Dessutom visas thailändskt hantverk i syfte att bevara detta arv till framtida generationer.